Ayman

Snart har jag och maken varit tillsammans i 11 år.
Det känns helt fantastiskt. Resan ÄR en bergochdalbana, med honom...min prins araben är en ljuvlig skatt, som har så många fina egenskaper. Jag trodde att det skulle bli tufft att vara lediga tillsammans, eftersom vi så sällan spenderar gemensam tid. Vi går ofta om varann, jag är med barnen medan han jobbar kväll, han är med barnen på fm när jag är och tränar...osv...gemensamt har vi inte umgåtts så mycket, hela familjen. Så barna vet hur pappa är och reagerar och likadant med mamma, men hur funkar VI ihop, det är frågan?
Men jag kom på, fick insikt, att alla i min familj duger precis som de är och jag likaså. Vi är bra som vi är. Och jag kan inte ändra på någon annan och vill inte heller, för det är gott som det är. Och när jag kom till insikt om det här, då först kunde jag slappna av. Förut har jag haft supermegakontrollbehovet och det blev så drygt och energikrävande för alla i familjen. Så vi andas klokt nu här i la familia. Det känns himla bra och avspänt. Och min älskade man är en underbar pappa; så engagerad, kärleksull, barnslig och lekfull, lyhörd och empatisk. Han är en skatt som jag älskar att vara tillsammans med. Efter att ha vankat i en mörk tunnel ett tag så känns det som att jag äntligen ser ett bedårande solsken.
Jag är såå tacksam för min härliga familj. Jag älskar er innerligt!